...
Men så fort jag får tid till att skriva så ska jag sätta mig och börja på en ny novell :)
The end
Min Värld Kapitel 33
Tidigare:
- Du har förändrat hela mitt liv och jag kommer alltid att älska dig! Viskade hon och jag hörde hur hennes hjärta började ge upp.
- nej baby, du får inte göra såhär mot mig! Jag kände hur paniken steg mer och mer. Helt plötsligt hörde jag ett tjutande ljud och hennes hjärta hade slutat slå!
Justins perspektiv:
Massa läkare kom inspringandes. Jag såg mamma komma och hon kramade mig. Allt jag kunde göra var att stå där och se den jag älskar mest i hela världen dö! allt var som i en film, allt var tyst och gick i slowmotion. Mamma lede mig ut ur rummet och in i väntrummet. Hon berättade för dom andra och det blev kaos. Alla grät och höll om varandra. Efter 45 minuter kom mr. Johnsson in i väntrummet.
- Hon… började han och sen harklade han sig. Alla väntade på att få höra att hon dött.
- Hon lever! Hennes läge är stabilt och hon kommer klara sig! Sa han och log stort.
Alla i väntrummet pustade ut av lättnad och sen försvann nästan alla för att hälsa på henne. Dom som var kvar var jag, Ryan och Chaz.
- Jag sa ju att vi skulle ta oss igenom det här som bröder! Sa Ryan och knuffade till mig.
- Ja det sa du! Log jag mot honom.
Emelies perspektiv:
när alla andra hade gått kom Justin, Ryan och Chaz in till mig. Jag blev glad av att se dom och vi kramades länge. Vi pratade om många saker och skrattade mycket. när dom gick hem fick jag en puss i pannan av Ryan och en på kinden av Chaz. När Justin skulle gå kysste han mig försiktigt på läpparna. Jag hade saknat det så himla mycket. Jag la mina armar runt hans hals och pressade mina läppar hårt mot hans. När jag släppt honom log han stort och jag log tillbaka.
- Jag kommer tillbaka imorgon, jag lovar! Sa han innan han stängde dörren bakom sig.
Jag somnade sent den kvällen och väcktes igen av att Justin pressade sina läppar mot mina.
Justins perspektiv:
- Redo att åka hem? frågade jag henne när hon hade tagit på sig kläderna jag hade med till henne. Det var några veckor efter olyckan. Em hade blivit nästan helt återställd. Hon hade fortfarande några sår i ansiktet och massa ärr som aldrig skulle försvinna.
- Kan jag få se hur jag ser ut först? Frågade hon och tittad osäkert på mig.
- Visst, men du är lika vacker som alltid! Sa jag och pussade henne i pannan.
- Haha roligt skämt Justin! Sa hon och lipade åt mig.
- Varför skulle du inte vara det? Sa jag och tittade chockat på henne.
- För antagligen har jag typ 1000 ärr i ansiktet! Sa hon och tittade menande på mig.
- Några stycken men du är ändå vacker! Sa jag och log mot henne. Hon skakade på huvudet och log innan hon gick in i badrummet för att titta sig i spegeln.
Emelies perspektiv:
Jag gick in i badrummet och lyfte sakta blicken till spegeln. Jag flämtade till och tittade på mig själv. Jag hade ett stort ärr över kinden ett litet vi läppen och ett under ögat som gick ihop med det på kinden. Jag såg hemsk ut! Jag såg en tår rinna ner för min kind. Jag blundade och suckade sen kände jag Justins armar runt min midja.
- Förlåt älskling! Sa han och pussade mig på kinden.
- Jag har i alla fall ett minne av dig som aldrig försvinner! Sa jag och fnissade lite.
- Nu åker vi hem knäppis! Skrattade Justin och tog min hand.
När vi kom ut genom entré dörrarna stod det massor med fans utanför. Dom började skrika och applådera. Jag log stort och kände åter igen Justins armar mot min midja.
- Jag älskar dig mer än något annat, du och jag för alltid och… viskade Justin i mitt öra.
- Alltid! Avslutade jag och log ännu större när Justin kysste mig i nacken.
Mina föräldrar är skilda och har varit det sen jag var två. Pappa flyttade till Stratford i Kanada medans jag och mamma stannade i Sverige. Det var jobbigt att se pappa åka eftersom att han är min bästa vän. Det var mitt liv men efter att jag fick hälsa på pappa i Stratfort en sommar förändrades allt! Jag har 3 bästa vänner en heter Felicia och hon bor i Sverige, dom andra två bor i Stratford och heter Ryan Butler och Chaz Somers. Jag har precis slutat 9:an och nu bor jag i Stratford med min pappa. Jag var med om en svår bilolycka som jag mot alla odds överlevde. Jag glömde nästan, jag har världens bästa pojkvän! Han bor i Atlanta men kommer ofta till Stratford för att hälsa på. Han heter Justin Bieber, ja den Justin. Världens största popstjärna! Jag heter Emelie Eldi och det här är min värld!
Min Värld Kapitel 32
Tidigare:
- Jag kan inte leva utan henne mamma, jag älskar henne så jävla mycket, hon är mitt allt! Hörde jag Justin viska. Jag ville verkligen hålla om honom och känna hans läppar emot mina igen. Jag försökte krama hans hand men det gick inte. Jag bestämde mig för att försöka igen och då…
Justins perspektiv:
Helt plötsligt kände jag hur Emelies hand kramade min. jag släppte mamma och hon tittade frågande på mig.
- Hon kramar min hand! Sa jag och började gråta av lycka istället. Sköterskan tryckte på en knapp och sen kom det in massa läkare. Dom kollade på dom olika maskinerna och sen kom sköterskan och tog Emelies hand.
- Jag är ledsen men du måste ha inbillat dig. Sa hon och tittade på mig.
- Nej jag lovar hon kramade min hand! Sa jag och tittade chockat på henne.
- Hon kramar inte min hand, jag är ledsen Justin! Sa hon och tittade sorgset på mig.
- Här låt mig prova. Sa jag och hon släppte Emelies hand så jag kunde ta den. När jag flätade ihop våra fingrar såg jag hur Emelies fingrar böjdes och hon kramade min hand. Jag tittade upp på sköterskan som stod där och gapade.
- Jag sa ju det! Sa jag och log stort.
- Hon måste veta att det är du! Sa plötsligt mr. Johnsson som stod på andra sidan sängen och kollade på en utav maskinerna. Jag log mot honom och han gick bort mot mamma.
- Jag har aldrig sett två människor älska varandra så mycket som dom två! Hörde jag honom säga till mamma. Jag log för mig själv.
- Snälla öppna ögonen, jag behöver dig för jag älskar dig! Sa jag och pussade Emelies hand. Jag kände mr. Johnssons hans på min axel och jag tittade på honom.
- Det var som… sa han och hans ögon spärrades upp. Jag vände blicken mot Em och där låg hon och tittade rakt in i mina ögon.
- Jag älskar dig också! viskade hon med svag röst.
Jag och mamma var tvungna att lämna rummet när läkarna skulle undersöka henne. Vi gick tillbaka till väntrummet där dom andra satt.
- Hon vaknade! Sa jag och log stort när jag öppnade dörren. Alla som satt där inne tittade på mig och sen kunde man se ett leende hos alla.
Efter ett tag kom en läkare in och sa att Em ville träffa mig men att hon var väldigt svag. Jag reste mig och gick mot hennes rum. när jag öppnade dörren tittade hon upp på mig och log lite. Jag satte mig bredvid henne och tittade på henne med ett leende. Jag öppnade munnen men hon stoppade mig innan jag han börja prata.
- Jag vet att du tänker be om ursäkt men det är inte ditt fel! Sa hon och tittade allvarligt på mig. Hon såg väldigt svag ut och hon var väldigt blek.
- Jag är svag och jag har inte mycket tid kvar! Det ända jag vill är att du inte skyller allt det här på dig själv, okej? Hon tittade fortfarande allvarligt på mig och hennes ögon var blanka.
- Nej du är stark du klarar det här, jag kan inte göra allt men jag gör vad som helst för dig! Snälla stanna hos mig! Sa jag och kände paniken att förlora henne stiga inom mig.
- Du har förändrat hela mitt liv och jag kommer alltid att älska dig! Viskade hon och jag hörde hur hennes hjärta började ge upp.
- nej baby, du får inte göra såhär mot mig! Jag kände hur paniken steg mer och mer. Helt plötsligt hörde jag ett tjutande ljud och hennes hjärta hade slutat slå!
