Tidigare:

-         Jag kan inte leva utan henne mamma, jag älskar henne så jävla mycket, hon är mitt allt! Hörde jag Justin viska. Jag ville verkligen hålla om honom och känna hans läppar emot mina igen. Jag försökte krama hans hand men det gick inte. Jag bestämde mig för att försöka igen och då…

Justins perspektiv:

Helt plötsligt kände jag hur Emelies hand kramade min. jag släppte mamma och hon tittade frågande på mig.

-         Hon kramar min hand! Sa jag och började gråta av lycka istället. Sköterskan tryckte på en knapp och sen kom det in massa läkare. Dom kollade på dom olika maskinerna och sen kom sköterskan och tog Emelies hand.

-         Jag är ledsen men du måste ha inbillat dig. Sa hon och tittade på mig.

-         Nej jag lovar hon kramade min hand! Sa jag och tittade chockat på henne.

-         Hon kramar inte min hand, jag är ledsen Justin! Sa hon och tittade sorgset på mig.

-         Här låt mig prova. Sa jag och hon släppte Emelies hand så jag kunde ta den. När jag flätade ihop våra fingrar såg jag hur Emelies fingrar böjdes och hon kramade min hand. Jag tittade upp på sköterskan som stod där och gapade.

-         Jag sa ju det! Sa jag och log stort.

-         Hon måste veta att det är du! Sa plötsligt mr. Johnsson som stod på andra sidan sängen och kollade på en utav maskinerna. Jag log mot honom och han gick bort mot mamma.

-         Jag har aldrig sett två människor älska varandra så mycket som dom två! Hörde jag honom säga till mamma. Jag log för mig själv.

-         Snälla öppna ögonen, jag behöver dig för jag älskar dig! Sa jag och pussade Emelies hand. Jag kände mr. Johnssons hans på min axel och jag tittade på honom.

-         Det var som… sa han och hans ögon spärrades upp. Jag vände blicken mot Em och där låg hon och tittade rakt in i mina ögon.

-         Jag älskar dig också! viskade hon med svag röst.

Jag och mamma var tvungna att lämna rummet när läkarna skulle undersöka henne. Vi gick tillbaka till väntrummet där dom andra satt.

-         Hon vaknade! Sa jag och log stort när jag öppnade dörren. Alla som satt där inne tittade på mig och sen kunde man se ett leende hos alla.

Efter ett tag kom en läkare in och sa att Em ville träffa mig men att hon var väldigt svag. Jag reste mig och gick mot hennes rum. när jag öppnade dörren tittade hon upp på mig och log lite. Jag satte mig bredvid henne och tittade på henne med ett leende. Jag öppnade munnen men hon stoppade mig innan jag han börja prata.

-         Jag vet att du tänker be om ursäkt men det är inte ditt fel! Sa hon och tittade allvarligt på mig. Hon såg väldigt svag ut och hon var väldigt blek.

-         Jag är svag och jag har inte mycket tid kvar! Det ända jag vill är att du inte skyller allt det här på dig själv, okej? Hon tittade fortfarande allvarligt på mig och hennes ögon var blanka.

-         Nej du är stark du klarar det här, jag kan inte göra allt men jag gör vad som helst för dig! Snälla stanna hos mig! Sa jag och kände paniken att förlora henne stiga inom mig.

-         Du har förändrat hela mitt liv och jag kommer alltid att älska dig! Viskade hon och jag hörde hur hennes hjärta började ge upp.

-         nej baby, du får inte göra såhär mot mig! Jag kände hur paniken steg mer och mer. Helt plötsligt hörde jag ett tjutande ljud och hennes hjärta hade slutat slå!