Tidigare:

-         Le hurdå? Frågade jag och fortsatte le.

-         Sådär stort, du gör bara det när det handlar om grabbarna! Sa Justin och log mjukt mot mig.

-         Det är för att jag älskar dom över allt annat! Sa jag och fortsatte titta ut genom fönstret.

-         Jag vet! Sa Justin tyst och jag såg i ögonvrån hur han log. När jag vände tillbaka blicken ut genom fönstret igen kunde jag se en bil komma i hög fart mot oss.

-         JUSTIN! Ropade jag innan jag kände smärtan fylla min kropp och allt blev svart.

Ryans perspektiv:

jag parkerade bilen och jag och Chaz sprang ut på basketplanen och började spela lite eftersom att Justin och Em strax skulle komma. Efter att vi spelat ett tag kollade jag på klockan.

-         Dom skulle varit här för 30 minuter sen! Ropade jag till Chaz som stod på andra sidan planen.

-         Tror du att det hänt något? Hörde jag Chaz ropa.

-         Papparatsiz kanske?! Ropade Chaz efter några sekunders tänkande.

-         Ja kanske, jag ringer Justin och kollar! Jag gick mot bilen för att hämta min mobil. Jag ringde upp Justin och några signaler gick innan jag hörde massa prassel i luren.

-         Justin? Sa jag försiktigt.

-         Förlåt! Hörde jag honom säga och det lät som att han grät.

-         Vad menar du? Sa jag fundersamt för jag fattade inte vad han pratade om.

-         Hon var så glad! Nu grät han verkligen.

-         Vem? Sa jag och kände mig mer och mer förvirrad. Jag såg att Chaz gav mig en frågande blick och jag ryckte på axlarna. Han började gå mot mig.

-         Emelie vem annars?! Sa Justin och jag viste inte vad som höll på att hända.

-         Justin jag förstår ingenting! Sa jag lugnt.

-         Hon var så glad att äntligen få se er igen och när vi satte oss i bilen log hon så stort och vackert! Snyftade Justin.

-         Hon sa att hon log så stort för att hon älskar er! Grät Justin.

-         Va bra för vi älskar henne också! sa jag och förstod inte riktigt problemet.

-         Det är därför jag säger förlåt! Justin grät bara mer och mer.

-         För att vi älskar varandra? Sa jag försiktigt.

-         För att jag inte såg den komma! Man kunde höra på Justins röst att han var helt förstörd.

-         Vad såg du inte komma? Sa jag och kände oron krypa i mig.

-         Bilen! Snyftade Justin.

-         Vi krockade! Nästan viskade Justin fram.

-         Är hon… sa jag och kände tårarna rinna.

-         Jag vet inte! Snälla kom till sjukhuset fort! Snyftade Justin.

Jag la på och sa åt Chaz att hoppa in i bilen fort. Jag berättade allt på vägen till sjukhuset och även Chaz började gråta. När vi kom fram till sjukhuset var vi båda fulla av panik och vi skyndade oss in och hittade snabbt Justin och hans mamma i väntrummet där även delar av hans crew och Ems familj satt. Vi kramade om alla och dom såg helt förstörda ut. Efter ett tag kom även Bruce och Diane.

Justins perspektiv:

-         JUSTIN! Hörde jag hur Emelie ropade. Jag vände på huvudet och han se en bil och i nästa sekund var allt jag kände smärta. När jag vaknade igen kunde jag se ett blått blinkande ljus. Jag vände på huvudet för att se om Em var okej. Hon låg där bredvid mig helt livlös. Jag kände paniken komma, hon fick inte vara död! En ambulans man kom fram till bilen och jag kände mig lättad över att dom redan var här.

-         Hur mår du? Frågade mannen och började öppna dörren.

-         Jag mår bra men ni måste få ut henne fort! Sa jag panikslaget.

-         Eftersom att du redan är vaken kommer vi ta ut dig först och sen flytta på den andra bilen så vi får ut henne. Förklarade mannen.

-         Nej ta henne först! Sa jag snabbt.

-         Det är lättare att ta ut dig först och jag lovar dig att vi kommer ta hand om henne direkt efter att vi är klara med dig. Sa mannen lugnt.

-         Men om hon dör under tiden då! sa jag frustrerat.

-         Det kan vi inte göra något åt i såna fall, vad heter ni sir? Sa mannen lugnt.

-         Justin, men ni fattar inte, jag kan inte leva utan henne ni måste rädda henne hon förtjänar inte att dö! det sista viskade jag fram eftersom att jag förstod att det var lönlöst.

-         Vi måste följa våra regler, jag är ledsen mr Bieber. Sa han och lyfte ut mig ur bilen. Jag tittade på Em en sista gång.

-         Jag älskar dig, glöm aldrig det! Viskade jag fram innan mannen började bära mig till ambulansen.

Några timmar senare:

Ryan och Chaz kom instormandes i väntrummet där alla satt. Jag kände mig skyldig till allt och klarade inte av att titta på dom. Dom gick runt och kramade om alla och när dom kom fram till mig gav dom båda mig en kram samtidigt. Jag kände skuldkänslorna komma och tårarna rinna igen.

-         Förlåt allt är mitt fel! Snyftade jag fram.

-         Inget är ditt fel, vi tar oss igenom det här, jag lovar! Sa Chaz i mitt öra.

-         Som bröder! Hörde jag Ryan säga i mitt andra öra.

Vi satte oss ner igen och efter ett tag kom mormor och morfar också till sjukhuset. Vi satt i väntrummet flera timmar innan en läkare kom in i rummet.

-         Hej, jag heter mr Johnsson och jag har några nyheter vad gäller Emelie. Sa han och såg allvarlig ut.

-         Hon har många svåra skador. Började han.

-         Brutna revben, hjärnskakning och många sår, hennes läge är ostabilt och vi vet inte än om hon kommer klara sig. Sa han och tittade beklagande på oss. Jag kände tårarna rinna och paniken inom mig stiga. Jag skulle inte kunna leva med mig själv om jag hade dödat henne!

-         Hon ligger just nu i koma och får bara ta emot några få besökare. Sa han och nickade innan han lämnade rummet. Jag, Ryan och Chaz reste oss snabbt och gick mot hennes rum medans dom andra satt kvar i väntrummet.

---

Nu börjar de gå mot slutet :O