Tidigare:

-         Förlåt Emelie… sa han åter igen med ledsen röst.

-         Det är okej, jag älskar dig Chaz, världens bästa bror! Sa jag och satte mig bredvid honom på sängen och gav honom en kram.

-         Jag älskar dig också. Mumlade han tyst i mitt öra.

Justins perspektiv:

När Chaz och jag hade lagt på gick jag fram till min väska och la den sedan på sängen. Jag plockade fram ett par vita jeans, en svart t-shirt och min gråa tjocktröja. Jag bytte snabbt om och flippade mitt hår så att det hamnade rätt. Jag tog min mobil och la den i fickan sedan sprang jag ner för trappan och in i vardagsrummet där dom andra satt.

-         Jag drar till Chaz nu! Sa jag snabbt till mamma.

-         Okej, ha så roligt! Svarade hon och vinkade samtidigt som jag sprang ut i hallen för att ta på mig mina svarta supras.

 

 

Det tog ungefär 10 minuter att gå till Chaz. Jag knackade på och hörde att någon kom ner springandes för trapporna. Dörren öppnades och Chaz hoppade på mig och gav mig en kram.

-         Hej buddy! Sa jag när han hade släppt mig.

-         Hej! Sa han och log.

Vi gjorde vårat handslag och sen gick vi in. Jag kastade av mig skorna och sen gick vi in i vardagsrummet. Där inne satt Emelie och tittade på tv. Hon hade långt brunt hår som var lite lockigt, ljusa jeans och en lila tröja. Hon var verkligen jätte söt.

-         Det här är Emelie. Sa Chaz och höll ut handen åt hennes håll.

-         Hej! Sa jag och log.

-         Hej! Svarade hon med ett leende, ett utav dom finaste leendena jag har sett!

Jag satte mig i soffan bredvid Emelie började trumma lätt med fingrarna på mina ben samtidigt som jag försökte komma på något att säga.

 

Emelies perspektiv:

När Justin kom in i rummet vände jag blicken mot honom. Han var verkligen jätte snygg! Han såg precis ut som på alla bilder och filmer jag har sett. Vi hälsade på varandra sen satte han sig bredvid mig i soffan. Jag var nervös och visste inte riktigt vad jag skulle säga. Det verkade inte han heller veta eftersom att han satt och trummade på sina ben, eller så var han också nervös. Plötsligt bestämde sig äntligen Chaz för att bryta den pinsamma tystnaden.

-         Ja, vill ni ha något att dricka? Frågade Chaz.

-         Visst! Sa Justin och log åt Chaz försök att bryta tystnaden.

Chaz gick ut i köket för att hämta dricka och då blev jag och Justin ensamma.

-         Så jag vet inte riktigt vad jag ska säga! Jag brukar ha lätt att prata med nya människor men tydligen inte den här gången. Sa Justin och log mot mig.

-         Haha nej jag brukar också ha ganska lätt att prata med folk. Sa jag och log tillbaka.

-         Så Chaz sa att du bor i Sverige, hur är det? Sa Justin fortfarande med ett leende på läpparna

-         Det är väll helt okej, fast Stratford är bättre! Sa jag och log stort mot honom. För det var sant, Stratford var mycket bättre än Sverige.

-         Ja det tycker jag med! Bättre än Atlanta! Jag önskar bara att jag kunde vara här oftare! Sa han och log, men leendet nådde inte ögonen.

-         Du får väll se till att komma hit oftare då! Avbröt plötsligt Chaz vårat samtal.

-         Ja om jag kunde det skulle jag och det vet du! Sa Justin och tittade på honom med alvarlig blick. Det syntes att Justin saknade att kunna vara runt sina vänner och sin familj hela tiden.

-         Ja jag vet… Chaz nickade sakta och tittade på Justin med en sorgsen blick.

-         Nej nu måste vi liva upp stämningen lite! Så här kan vi inte ha det! Sa Justin efter någon sekunds tystnad. Han tittade på mig och Chaz och vi båda log.

-         Du vet jag har inte spelat ishockey på ett bra tag! Sa Chaz och blinkade mot Justin. Justin sken upp och tittade på Chaz med en lycklig blick.

-         Ryan? Frågade han sen snabbt och Chaz nickade som svar. Chaz plockade upp sin mobil ur fickan och ringde någon. Jag antog att det var Ryan. Jag vände blicken mot Justin och upptäckte att han redan tittade på mig.

Justins perspektiv:

Jag satt och tittade på Em när hon plötsligt vände blicken mot mig. Jag log oskyldigt mot henne och hoppades att hon inte skulle förstå att jag hade tittat på henne länge. Det verkade som om hon inte förstod det för hon log snabbt tillbaka. Jag hörde att Chaz avslutade sitt samtal och jag vände mig mot honom igen.

-         Vi ska mötas där om en halvtimme, jag börjar packa ut grejerna i bilen. Sa Chaz och log innan han gick iväg.

-         Vad är det vi ska göra egentligen? Hörde jag Em säga nervöst bredvid mig. Jag vände blicken mot henne och log.

-         Vi ska spela ishockey med Ryan! Sa jag och ryckte på axlarna samtidigt som jag fortsatte le.

-         Men jag kan inte spela hockey! Jag kan knappt åka skridskor! Sa hon och tittad på mig med rädsla i ögonen.

-         Jag får väll lära dig! sa jag och blinkade med ena ögat mot henne.

-         Lycka till! Skrattade hon. Jag kunde inte låta bli att börja skratta jag också.

-         Kommer ni eller? Hörde jag Chaz ropa utifrån hallen. Vi reste oss och gick snabbt ut i hallen och tog på oss skor innan vi gick ut i bilen och började åka mot ishockey arenan.

 

 

Vi parkerade utanför arenan och tog med oss alla grejer in. när vi kom in i omklädnings rummet satt Ryan där och tog på sig sina skridskor. Han sken upp när han såg oss och han kom snabbt fram till mig och gav mig en kram. Dom andra fick också kramar innan vi började byta om.

 

 

Jag tog av mig tröjan och vände mig om för att gå till väskan för att hämta en utav mina ishockey tröjor. Jag såg att Em stod och tittade på min mage. Jag log lite för mig själv.

-         Gillar du vad du ser? Sa jag retfullt och blinkade mot Em. Hon lipade mot mig innan hon kastade en tröja i mitt ansikte.

-         Klä på dig ditt mongo! Sa hon och jag såg att hon höll sig från att börja le.

-         Säkert att du inte vill känna först? Sa jag och la ner tröjan hon kastat på mig innan jag började gå mot henne.

-         Säkert?! Sa hon och log blygt.

-         Ja varsågod! Skrattade jag lätt och stannade framför henne. Hon lyfte sin hand och bet sig i läppen. Jag väntade på att hon skulle lägga sin hand på min mage men i stället rufsade hon mig i håret.

-         INTE HÅRET! Skrek jag och tittade chockat på henne. Hon bara stod där med armarna i kors och log nöjt.

-         Hämnd när du minst anar det! Sa jag och jag kände hur ett leende lekte på mina läppar.

-         Okej vi säger så! Klä på dig nu knäppskalle! Sa hon och slog mig lätt på armen samtidigt som hon log.

---

hoppas ni gillar novellen! :) kommentera och säg vad ni tycker!! ;)